Tiden går så himla fort, nu är Deya redan 11 veckor gammal!

Jag är ute hos mamma och pappa i Skärgården nu och hälsar på. Jag ska bo här till på lördag, och plugga en massa. Det har två anledningar. Dels så klarar jag lixom inte av att plugga hemma, jag måste få komma bort för att inte helt sonika somna när jag läser, och dels så har hon varit extra jobbig de senaste två dagarna och skällt och ynkat en massa utan att vi förstår alls varför. Mamma och pappas teori är att hon helt enkelt är i trotsåldern, och det låter faktiskt som en väldigt vettig förklaring.  Så hur som helst tänkte jag att här hos mamma och pappa har hon ju massa annat att sysselsätta sig med, Fanny till exempel. Så jag kan nog få lite pluggro. :)

Den senaste veckan har hon inte gått upp så jättemycket i vikt, men hon har växt så mycket att man kan se det på henne!

Höjd: 34 cm (kanske 35, hon står som sagt inte helt stilla)

Vikt: 5,9 kilo

Hon har alltså växt 4-5 centimeter på höjden, och gått upp ungefär 6 hekto. Spännande. :)

Hon har varit lite orolig och gnytt och verkat alldeles olycklig, och jag misstänker att det kan ha berott på växtvärk faktiskt!

Annars har hon varit mycket läraktig! Tyvärr har jag inte haft tid att träna så mycket med henne, men hon har kunnat sitt ett bra tag nu och vi brukar säga åt henne att sitta när vi går ut och kommer in, när vi tar på och av henne kopplet. Och när hon ska få sin mat (annars är hon så himla ivrig).

Och igår började jag lära henne Ligg också, och det funkade ganska bra. Idag när jag provade att öva på Ligg igen så kunde hon det nästan på en gång! Hon är jätteduktig! Så snart jag är klar med skolan på torsdag i nästa vecka ska jag börja ägna mycket mer tid åt att öva sånt här med henne! Det ska bli jättekul! :D

Nåja, nu ska vi gå och sova i gäststugan. Första gången sen hon flyttade till oss som hon får sova nån annanstans än hemma. Hoppas hon inte kommer vara orolig för att Martin inte är där. Fast hon kommer nog hur som helst inte att sakna honom lika mycket som jag. ;)

Bilder kommer lite senare, ska ta några med mammas telefon, som har en mycket bättre kamera än min.

Det händer så mycket hela tiden så jag hinner ju inte skriva här.

Deya är världens sötaste, men jag måste ju erkänna att det ibland är jobbigare än jag hade trott att det skulle vara att ha valp. Mest för att Martin och jag aldrig kan göra något tillsammans annat än att sitta hemma eller gå ut på en liten promenad. Minst en av oss måste ju alltid vara med henne. Vi kan ju inte gå in i en affär tillsammans till exempel. Vi ska ju köpa en vigselring till mig till exempel, och vill titta på det tillsammans, men vi har inte kunnat gå och titta i affärer tillsammans. Men nu när jag känner mig säker på att hon är trygg med oss så känns det lättare att lämna bort henne till någon som kan passa henne en stund. Det är säkert bara nyttigt för henne att få byta miljö lite då och då.

Linnis har passat Deya en förmiddag när både jag och Martin hade obligatoriska lektioner, och det gick jättebra för dom. Och imorgon vill vi gå på bio med Linnis och Linus, och då kommer Martins pappa att passa Deya. I helgen tänkte vi försöka komma iväg till en smyckesaffär och titta på ringar, och då kan kanske Linnis eller Martins föräldrar passa henne. Det känns riktigt bra. :D

I söndags lämnade vi ju även Deya hemma hos min mamma och pappa som jag tidigare nämnde, och det gick faktiskt jättebra. Det var jättebra att hon redan fått träffa Fanny på hemmaplan för nu var det bara lycka att få träffa henne igen. Och Fanny tog hand om henne och var jättesnäll mot henne. Mamma och pappa tog även med henne på promenad ute i skogen, och utan koppel också! Det hade gått finfint. Martin och jag hade inte tagit ut henne i skogen ännu, jag har läst att man inte ska gå ut för mycket med valpen utan låta den hålla sig till ett säkert ställa nära hemmet där den känner sig trygg. Men hon hade älskat skogen helt enkelt och hon hade följt med mamma och pappa jättebra! Mamma och pappa tycker jättemycket om henne också, och det är ju skönt. :)

Deya verkade inte ha saknat oss alls när vi kom dit och hämtade henne. Det verkade nästan som att hon trivdes bättre hemma hos mamma och pappa än hon gör hemma hos oss. :P

Men sen dess har jag och Martin också börjat ta med henne bort till skogen och låtit henne springa där utan koppel, där det inte finns några människor och andra hundar. Hon verkligen älskar att få springa runt, och hon följer faktiskt efter oss mycket bättre när hon inte har koppel på sig, än när hon har det. :P

Det känns som att det behövs också. Ibland får hon små vilding-attacker och springer runt och är helt galen. Hon är visserligen bra på att underhålla sig själv så länge hon får något att leka med (en tennisboll är det roligaste hittills, den rullar ju iväg så lätt så hon kan jaga den). Men det märks att hon har väldigt mycket energi emellanåt så det är nog bra att vi börjar ta henne på promenader så hon får springa av sig. :)   

Hon har haft lite problem med bajsandet, tror hon varit lite hård i magen, och då har hon gnällt och ynkat jättemycket när hon bajsar och verkar bli rädd och vill springa iväg innan hon är färdig. Sedan har beteendet hängt kvar även fast hon inte är hård i magen längre. Hon kanske har ett litet sår i rumpan?

Sådana små saker låter kanske trivialt och som total onödig information, men om du funderar på att skaffa hund så kan jag lova att det är sådana småsaker som är det som är mest jobbigt, inte för att hon är jobbig, utan för man inte vet riktigt hur man ska bete sig. Vi vill ju göra det som är bäst för henne, men vad är det?

Vi diskuterade oss fram till att vi skulle försöka vara så lugna som möjligt och berömma henne när hon bajsar som hon ska. För att inte förstärka hennes rädsla så låter vi henne inte springa iväg när hon blir rädd utan vi står lugnt kvar och håller kvar henne, och uppmuntrar henne istället att försöka avsluta det hon påbörjat. Det verkar funka lite smått, och förhoppningsvis blir hennes bajsande normalt snart igen. 

Idag gick jag till veterinären på vägen hem från bussen, och bokade in tid för vaccination om två veckor. Då är hon nämligen 12 veckor och ska vaccineras. :)

Det är inget fel på vårt sociala umgänge här i Norrtälje varjefall. I kväll var Linnis och Linus här på middag och imorrn ska vi som sagt på bio med dom. Det är himla trevligt. :)

Idag fyllde Deya 10 veckor. Martin vägde henne innan middagen, och då vägde hon 5,3 kilo, så hon har gått upp nästan ett kilo på en vecka.

Sedan försökte vi mäta henne, och som vanligt var det jättesvårt eftersom hon inte ville stå stilla och vi är lite osäkra på var man ska mäta också. Men vi mätte henne till 30 cm varjefall. Precis samma som förra veckan alltså.

Jag kanske skulle försöka börja mäta henne på längden också? Vi får se om jag hittar nån bra info om hur man mäter isåfall. 

Igår kom mina föräldrar hit och hälsade på, och det hade med sig sin hund Fanny. Fanny är en blandras av Border Collie och Labrador och hon är en jättesnäll vovve. Men jag var lite orolig för hur det skulle gå faktiskt. I torsdags var jag ute på gräsmattan och rastade Deya när en annan hundägare gick förbi med sin hund. Då blev Deya helt förskräckt och försökte springa iväg och blev alldeles vild.

Men det gick jättebra! Mamma och pappa hade Fanny i koppel när jag öppnade dörren och på direkten kom Fanny in och nosade på Deya. Fanny var jättesnäll och fattade nog på en gång att det här är en väldigt liten valp som man måste vara försiktig med. Deya blev ganska rädd även den här gången, men lite mer nyfiken än rädd trots allt. Och nu var hon ju trygg hemma i lägenheten och kunde hälsa på Fanny i sin egen takt. Dessutom hälsade jag på Fanny och kände henne sedan tidigare så det var nog lite betryggande för Deya också.

Jag märkte att de ville busa med varandra så vi gick ut på gräsmattan och lät dom hålla på. Det gick ganska bra. Deya verkade dock lite osäker på hur hon skulle bete sig och höll sig väldigt mycket under bordet där vi satt på gräsmattan, så att hennes koppel hela tiden trasslade in sig i utemöblerna. Efter ett tag började Deya bli allt mer vild och hon började bita Fanny och skälla helt galet. Fanny var jättesnäll och gjorde ingenting ut lät henne hålla på, och bara snällt försökte busa tillbaka, men jag tyckte att det blev för mycket så jag tog tag i Deya och tryckte ner henne på gräsmattan på rygg och höll kvar henne så ett tag tills hon lugnat ner sig lite. Då släppte jag upp henne och berömde henne när hon var lugn.

Sedan gick vi upp i lägenheten och åt lunch och då låg både Fanny och Deya och sov brevid oss. Inga problem alls. Sedan gick vi ut och lekte lite till och då var Deya mycket bättre mot Fanny. Hon underkastade sig mer och låg på rygg och brottades med Fanny och de sprang och jagade varandra på gräset. Underbart att se, och jätteskönt att dom kommer så bra överens.

Imorgon måste jag och Martin åka till Kista och städa ur vår lägenhet och sedan ska vi åka till IKEA och lämna tillbaka en möbel som vi insåg att den inte får plats här, och sedan köpa lite nya saker också. Då kan vi ju inte ha med oss Deya, så då tänkte vi lämna henne hos mamma och pappa. Nu när dom fått träffas på Deyas hemmaplan så kommer det nog gå jättebra för henne att vara hemma hos dom en dag. Jag hoppas på det varjefall.

I övrigt går det ganska bra tycker jag. Vi går ut med henne hela tiden känns det som, men det behövs också. Ibland tänker vi oss inte för, när hon till exempel har lekt en liten stund och vi tänker att snart är det nog dags att gå ut med henne, men så hinner hon före oss och kissar inne. Men det händer bara en-två gånger om dagen numera, och vi har lagt ut en överbliven kartong framför ytterdörren och oftast är det just på den hon kissar så det är ju bra varjefall.

Igår kväll bjöd vi över tre vänner på middag också. Det gick jättebra och även om Deya är lite bitig med sina valptänder så är hon så otroligt söt och snäll mot folk, och hon verkar tycka väldigt mycket om att hälsa på främlingar. Hon är inte alls vaktig och hon skäller inte ut folk när dom kliver in genom dörren utan vill bara glatt hälsa på dom! Det tycker jag är jättemysigt! Hon låg och sov när vi käkade middag och sedan underhöll hon sig själv genom att brottas med Martins hårig monster-toffel medan vi kollade på hockey. Det gick helt enkelt finfint, hon tyckte inte att det var ett dugg konstigt att det var massa folk här.

Hon har börjat lyssna på sitt namn lite smått, och hon förstår vad nej betyder. Annars är det inte så mycket som hon förstår ännu. När Fanny var här och hon gjorde precis som man sa ("sitt", "vänta där", "kom hit", "gå dit", osv) kände jag bara att GUUUD vad skönt det ska bli när min hund har lärt sig det också.... :P

Vi har försökt ta lite bilder på vår lilla älskling, men det är himla svårt när man inte har en riktig digitalkamera, utan bara en mobilkamera, och hon springer runt som en liten vilding. Hon är så himla söt, men det är lite svårt att fånga hennes söthet på kort. Man får passa på när hon sover. :P

Inatt sov hon riktigt bra, och jag och Martin också! Äntligen! :D

Jag vaknade bara vid två eller tre tillfällen av att hon gick runt eller försökte komma upp i sängen, men hon gick snabbt och la sig igen och jag kunde somna om. Jätteskönt! Känns som att hon börjar komma tillrätta med att man ska sova på natten. Och hon har inte kissat i sovrummet på natten en enda gång heller. Hon är jätteduktig!

Igår vägde vi henne (genom att först väga oss själva och sedan väga oss med henne i famnen, och ta mellanskillnaden). Hon vägde 4,6 kilo på dagen och 4,4 kilo på kvällen. Lite lustigt men så var det.

Idag försökte jag mäta hur hög hon är också. Det var jättesvårt. Jag försökte mäta henne vid manken, dvs ovanför frambenen, men hon vägrade ju att stå stilla. Jag fick det varjefall till ungefär 30 cm. Som fullvuxen ska hon bli mellan 43-49 cm enligt rasstandarden.

Jag tänkte försöka ta som vana att mäta henne varje tisdag, eftersom hon föddes på en tisdag. På så sätt kan jag försöka få fram hur mycket större hon blir varje vecka. :)

Sammanfattningsvis, vecka nio:

Vikt: 4,5 kilo

Nu har vi hämtat Deya! Här kommer lite bilder från när vi satt och väntade på flygplatsen uppe i Luleå.

Vår uppfödare Anette var jättetrevlig och berättade massa bra saker om hur i ska sköta om Deya.

Just nu håller hon på och sliter isär en kartongbit som blivit över efter flytten. Hon är så fruktansvärt söt så det finns inte.

Igår gick vi upp klockan halv sju och åkte hemifrån tio i. Vi hade med oss mackor och färdigblandad oboy som vi åt på Arlanda. En flygresa senare var vi framme på Kallax Flygplats. När jag försökte slå på min mobil lyckades jag få tillfällig minnesförlust och slog in fel kod tre gånger på raken så jag hade ingen telefon resten av dagen. Gjorde visserligen inte så mycket, men det var lite jobbigt just då för jag kunde ju inte ringa till Anette för att hitta henne på flygplatsen. Hon var jättesnäll och kom och hämtade oss där nämligen. Men det löste sig fort. När vi gick ut från flygplatsen stod det en kvinna med en hund som såg väldigt mycket ut som en Lapsk Vallhund, så vi hittade varandra utan problem.

Efter att ha åkt lite vilse, men varit glada ändå, så anälnde vi änligen hemma hos Anette och fick träffa de små valparna. Två av Deyas syskon hade redan lämnat kenneln så det var bara fem små valpar kvar. Men GUUUUD så söta dom är! Anette släppte ut valparna på gården och där sprang de runt och slogs och busade med varandra.

Avbrott:

Martin började just asgarva och kom in i vardagsrummet och berättade att han hade stått i badrummet och just hade kissat när Deya kom inspringande och satte framtassarna mot toalettstolen, och kikade ner i toaletten. I munnen hade hon haft en liten tuggpinne, och den tappade hon självklart ner i toaletten! Det är inte lätt att vara liten och nyfiken på allt. :P

Fortsättning:

Vi åkte iväg och åt lunch på en pizzeria och åkte sedan tillbaka och satte oss i köket där valparna bodde. Vi skrev på avtalet och får ett års medlemskap i Svenska Lapphundsklubben på köpet. Sedan passade Anette på att klippa klorna på Deya.

Sedan började äventyret. Valparna hade varit ute och sprungit på gården rätt länge så Deya var jättetrött precis när vi skulle åka. Men när vi satte oss i bilen så piggnade hon till lite. Till att börja med så var hon väldigt olycklig och skrek och gnällde olyckligt. Sedan kräktes hon i bilen, och började omedelbart försöka äta upp det hon kräkts upp. Anette förklarade att det berodde på att de instinktivt inte vill bli av med någon mat, men jag var kvick med att torka upp det så att hon inte kunde äta upp det igen. Vi stannade till för att hon skulle få kissa, men jag upptäckte då att hon redan kissat på handduken som hon satt på i bilen. Sedan kräktes hon en gång till. Efter det la hon sig äntligen ner och sov resten av vägen till flygplatsen. Det var skönt.

På flygplatsen sa vi hej då till Anette och sedan höll vi till utanför flygplatsen och försökte promenera lite fram och tillbaka för att hon skulle kissa och för att hon skulle vara lite trött inför flygresan. Hon kissade dock inte. När det var dags att borda planet stoppade vi ner henne i den lilla väskan som vi fått låna av Anette. Handduken som hon redan kissat och kräkts på försökte vi vika så att hon kunde sitta på någorlunda torrt underlag. Hon har nästan hunnit bli lite för stor för väskan, så hon kunde inte stå helt upprätt i den. Hon gnällde och var olycklig när jag bar henne i väskan (i famnen) in på planet. Sedan när jag la henne under stolen framför mig så la hon sig genast ner och somnade. Sedan sov hon hela resan fram till landningen, då började hon gnälla och skrika en massa. Då öppnade jag väskan lite och stoppade ner handen och klappade henne, och då blev hon tyst och lugn igen.

Vi stod en stund på en gräsplätt utanför Arlanda och försökte få henne att kissa lite, men det ville hon inte. Sedan var det dags för bilresa igen. Martin satt i baksätet med henne. Den redan blöta handduken fick bli underlag åt henne i Martins föräldrars bil. Så fort vi kom ut från Arlanda började hon kräkas igen, men när vi kom ut på en raksträcka så la hon sig ner och somnade. Men när vi kom in i Norrtälje och det började bli mycket inbromsningar och svängar så började hon kräkas igen. När vi var nästan framme var Martin alldeles olycklig och visste inte vad han skulle göra, för hon hade kräkts på alla ställen på handduken, och de pappershanddukar vi hade tagit med från toaletten på flygplatsen hade tagit slut. Men som tur var så var vi precis framme då så vi tog ut henne så fort som möjligt och tog med henne till den lilla gräsmattan som vi har utanför vår port.

Vi hade ganska mycket ångest både jag och Martin och undrade om hon någonsin skulle kunna älska oss efter att vi utsatt henne för allt det här. Till råga på allt hade vi ju satt på henne ett halsband för första gången i hennes liv och det kliade hon på hela tiden och var inte alls nöjd med.

Halv sju var klockan när vi kom till Norrtälje. Martin gick iväg för att köpa något åt oss att äta (vi har inte haft tid att fylla vår kyl med mat ännu) och jag tog in Deya i lägenheten. Hon kikade runt lite försiktigt, men följde i huvudsak efter mig när jag gick runt i lägenheten.

Nå, resten av kvällen sov hon, och lekte lite smått på kvällen. Hon verkade inte alls olycklig varjefall utan la sig att sova vid våra fötter, på rygg, med fötterna upp i luften. Jag inbillar mig att det är ett tecken på en trygg hund varjefall. :)

Jag sovit minimalt hela helgen, eftersom jag haft alldeles för mycket på hjärnan så jag såg verkligen fram emot att få gå och lägga mig, men givetvis var jag medveten om att det skulle kunna bli en orolig natt. Men det gick faktiskt riktigt bra. Hon var lite orolig i början och gnällde lite vid några tillfällen, och hon försökte komma upp i sängen (hon kan ju inte hoppa upp själv, utan bara ställa tassarna mot sängen), men jag knuffade lite försiktigt undan henne och ignorerade henne sedan, då gick hon och la sig på sin plats igen. Sedan gick det ganska bra. Jag låg visserligen vaken stora delar av natten ändå, för jag var så himla kissnödig. Jag ville inte gå och kissa för jag ville inte att hon skulle bli orolig, men till slut kunde jag inte hålla mig. Jag tog med henne till toaletten och när vi kom tillbaka gick hon och la sig på sin plats på en gång, så det gick ju jättebra.

Det gick faktiskt förvånansvärt bra på natten. Hoppas det går ännu bättre framöver. :)

Hittills har hon kissat inne två gånger igår och en gång idag, men hon har inte bajsat inne en enda gång. Vi har berömt henne jättemycket när hon kissat ute, och ignorerat henne när hon kissat inne. En gång kissade hon precis framför mig och då lyfte jag snabbt upp henne och avbröt henne. Sedan gick jag genast ut med henne och då kissade hon ganska snabbt ute också och då berömde jag henne jättemycket. Jag har börjat lära mig hur hon beter sig när hon behöver kissa nu också så oftast hinner jag ta ut henne när det börjar bli dags nu. Det kommer nog gå bra det här.

I morse gick vi upp klockan sju och sedan for Martin till skolan. Jag och Deya tog det lugnt på förmiddagen, Linnis kom förbi en sväng och hälsade och passade Deya medan jag passade på att dusha. Sedan däckade jag i soffan, och Deya däckade på golvet brevid mig. Sedan ville hon komma upp i soffan, då lyfte jag upp henne, och då la hon sig på min arm och så sov vi så i typ en halvtimme. Hur mysigt som helst!!! :D

Nå, bortsett från gårdagens jobbiga bilfärder så har det gått riktigt bra, och hon har anpassat sig så fint. Hon verkar väldigt glad och hon är inte alls blyg mot nya människor. Både jag och Martin är helt jättekära i henne. <3

Lägenheten är fortfarande aningen kaos-artad och det är lite jobbigt att inte ha ordning på allt. Efter att ha skyndat hela helgen med att skruva ihop IKEA-möbler och packa upp lådor, och sedan flyga fram och tillbaka till Boden med en åksjuk valp, är vi både fysiskt och mentalt jättetrötta. Så det är svårt att motivera sig till att börja ta tag i det just nu. Martin har varit duktigt och just ägnat en timme åt att skruva upp kökslampan (den var jätteknäppt konstruerad). Och idag åkte han och hans pappa iväg och slängde alla tomma kartonger på soptippen.

Nu är det dags att gå och sova igen. Hoppas att både Deya och jag och Martin kan sova bättre inatt. :)

Deya, sju veckor gammal. Leker med sin mamma Asta och några av sina syskon, Deya är längst till höger. Bilden har jag fått från uppfödaren Koivulehdon.

Ikväll har jag och Martin packat ner saker i lådor hela kvällen. Varför är det alltså så mycket mer än vad man tror?!

Nu är vi varjefall klara med i princip allt, så nu är det bara att invänta morgondagen då allt ska flyttas in i en släpkärra och köras bort till Norrtälje. Sedan kommer vi ägna helgen åt att packa upp allting och montera ihop alla nya möbler som vi köpt på IKEA.

Och på måndag bär det av till Boden för att hämta Deya. Ett av hennes syskon, Dakota, blev hämtad idag, så nu börjar valparna försvinna från kenneln. Undrar hur det känns för Deya att hennes syskon försvinner, och till slut att hon själv blir bortförd av några främlingar som hon aldrig träffat förut. Det är ju faktiskt ganska ovanligt att man köper en valp utan att ha träffat den innan. Det är ju brukligt att man träffar valpen när den är 4-6 veckor gammal och lämnar en filt eller något så att den får vänja sig vid ens lukt. Men vi har ju inte haft så mycket val, vi har helt enkelt inte haft varken råd eller tid att åka upp en vända till Boden bara för att hälsa på henne. Hoppas att det inte blir för jobbigt för henne. Men jag är inte så orolig för det faktiskt, valpar är ju väldigt anpassningsbara små varelser som tur är. :)

Deya, sju veckor gammal. Tittar nyfiken runt ett hörn, och leker med en katt. Bilderna har jag fått från uppfödaren Koivulehdon.

Idag fyller Deya 8 veckor, och enligt uppfödarens hemsida har hon och hennes syskon varit på valpbesiktning idag. Om bara sex dagar ska vi hämta henne. Vi kommer åka till Arlanda och ta flyget upp till Luleå. Där kommer vi bli hämtade av den trevliga uppfödaren som heter Anette, och få skjuts till Boden där hon bor.

Men innan dess ska vi flytta! På fredag flyttar vi de sista grejjerna och kommer att ägna hela helgen åt att sätta ihop alla möbler och ställa i ordning allt. Vi har funderat på att köpa en korg åt Deya att sova i, men jag läste på en tipssida på nätet nånstans att man inte bör köpa en korg förrän valpen kommit förbi "tuggstadiet", för annars har man ingen korg kvar sen ändå. :P

Vi köpte däremot en trasmatta på IKEA för 9 kronor, den kan hon gärna få tugga på så mycket hon vill. Hoppas hon gillar den. :)